Ibland blir jag mörkrädd, hur lättlurad är vi människor?
Hur kan man sitta där och tro att allt är så bra, varför lyssnar man inte på magkänslan?
Jag gjorde fel, men det ger mig ingen rätt att lägga mig i, det är deras ensak och inte min.
Eller? Hade jag varit i samma sits, hade det varit min pojkvän, då hade jag viljat veta.
Men vem och vad ger mig rätt att berätta, bara för att jag hade velat de själv?
Hur vågar jag ens påstå att det jag tänker, tycker och känner är det rätta för någon annan?

Så jävla jobbig situation, även fast det är ett avslutat kapitel sen läääänge tillbaka. Det slog mig nu bara plötsligt, därför jag tar upp det, blir man så blind av kärlek?
Jag är livrädd att bli kär, inte för kärleken i sig, men just för det där filtret som sorterar bort inte bara tankar utan instinktiva känslor, reaktioner och sunt förnuft.
Gode gud, låt det inte bli jag som sitter där en dag.
Hjälp mig se klart, och att lita på mig själv.
Oavsett vad.