Tråkigt att skriva om här, men idag har varit en riktigt tuff dag. För första gången fick jag svårt att andas, och hjärtat är fortfarande lite på högvarv. Inget speciellt som hänt, och inte ett dugg synd om mig, inte därför jag skriver. Kanske lite av en insikt? En vändpunkt? I hope so. Lite tårar och slag i väggen brukar hjälpa, åtminsonde för mig.
Jag pratar inte gärna om känslor, men en fasad är svår att hålla uppe.
Jag skriver nu för att kunna kolla tillbaka, och minnas.
Jag ska finna vägen, eller skapa den.
 Godnatt.