Read it and weep
Datum: 2009-09-21, Kl. 23:36:29,
Okej, nu finns det risk för ett väldigt negativt inlägg, men helt ärligt.. Fuck it!
Idag är en sån dag då allt kommer, precis allt.
Jag vantrivs med mitt liv SÅ hårt, med vad jag har åstakommit, med vad jag gör på dagarna och med vad jag har blivit för person.
För det första har det slagit mig hur svårt jag har att hålla kontakten med folk, familj, vänner och arbetskamrater. Är jag verkligen så hemskt komplicerad att umgås med?
För det andra mår jag så jävla dåligt över mitt utseende. På senaste har jag bara gått upp och upp i vikt, jag kan knappt ha mina kläder längre vilket resulterar i att jag går runt i jävla leggings hela dagarna, som är bland det fulaste jag vet. Jag skämms så fruktansvärt för hur jag ser ut, jag tänker på det hela tiden, när jag går till jobbet, affärn eller bara från mitt skrivbord till lunchrummet på jobbet. Jag kan bara tänka mig vad folk tänker, en människa med NOLL jävla självdiciplin som bara låter det gå utför. Jag kan inte se en film utan att tänka på det, inte höra en låt eller läsa en tidning utan att fundera. YTAYTAYTA.
Jag tänker på asien, och jag känner att jag vill inte åka. Hur fan ska jag kunna gå runt där och försöka dölja min kropp i kläder när det är 30-40 grader? Detta är pretty much skälet till att jag skjuter upp resan, har inte vågat sagt det förrän nu bara, visst jag behöver mer pengar men jag hade inte tvekat en sekund på att åka om det inte var för allt detta.
I kanske 7-8 år nu har jag nog inte visat mig ute med bara ben mer än bland nära & kära. Mina ben är fan värre än nån 80årig gammal kärring med åderbråck, min värsta skräck är att visa mig i shorts eller kjol, utan strumpbyxor och liknande, och allt detta skit påverkar mig så jävla mycket.
Jag skämms över mitt höga hårfäste, mina stora händer/fötter, bröst, mage, jag skämms verkligen över ALLT.
Senaste veckorna har jag börjat få alltmer finnar, nu snackar vi runt munnen, kinderna, hela pannan osv. Vad gör några sketna finnar kan man kanske undra, grejen är att visst, jag har alltid varit stor och så, men ofta fått höra att jag har fin hy, och kanske är det därför det tar så hårt på mig.
Jag har bra självkänsla (okej, allting är relativt), jag tror på mig själv och jag ser mitt värde, men när det kommer till självförtroende är det katastrof. Jag skulle göra vad som helst för att få vara normal, kanske 170 lång och ha en normal jävla tjejs utseende. Jag vill inte sticka ut, vara längst, störst osv. Vet inte hur ofta jag tänker det, "Bara för en dag.."
Det här är inget pitty inlägg, jag vill inte ha någon sympati eller ens förståelse, jag vill bara förklara varför jag är som jag är. Varför jag är omständig när det kommer till att hitta på saker, varför jag inte bara kan dra ut och hitta på något sådär. Vad ska jag ha på mig? Vad kommer folk tycka när dom ser mig? Kommer jag måsta vistas bland mycket folk? Kommer jag måsta skämmas? Nu menar jag inte komplicerade saker utan sånt som alla tar förgivet, ut och åka båt, bil, gå ut och käka osv.
Det hela är så jävla SJUKT! I grund och botten är jag en social människa, jag älskar att vara spontan och att umgås med folk, mycket hellre det än att sitta hemma. Många gånger tvingar jag bara bort allt detta skit och går ut och har hur kul som helst, men på senaste har det blivit svårare.
Jag orkar inte sminka mig inför jobbet längre, knappt ens kamma håret eller ta på mig något jag tycker är fint. Jag tar på mig det enda jag kan ha nu förtiden i garderoben och undviker spegeln påvägen ut.
Jag känner mig fucking fångad i nån ful jävels kropp!
Allt enkelt, vardag som fest, allt innebär ångest.
Jag känner mig begränsad, av mig själv, och det gör mig så fruktansvärt frustrerad.
Pheww.. Snacka om skönt att få spotta ut sig allt.
Vartenda ett av orden stämmer, dock ska de läsas med en stor nypa salt då jag idag som sagt bara har en dålig dag. Gissar att det beror på PMS eller något annat jävulskap. Sen jag började äta pencillin efter pencillin så har min kropp inte direkt reagerat som den ska. Inget är som det ska, ena dagen tror jag att jag är gravid medan jag andra dagen får hoppa på ett nytt pencillin för en ny urinvägsinfektion. Åh cry me a river det är verkligen inte lätt att vara jag nu alltså! Haha ush nej, nu har det samlats alltför mycket självömkan och tankar i ett och samma inlägg, vilket är bland de värsta jag vet så jag ska sluta. Som sagt vill jag inte att någon ska tolka detta som ett rop på uppmärksamhet eller fiskande efter komplimanger, och just av den anledningen stänger jag av kommentarsfunktionen på det här inlägget.
Jag skriver för min egen skull, och till viss del för att de jag umgås med ska förstå.
Och, än en gång tåls det att poängtera, det är inte fullt så illa som det låter. En dålig dag av många annars så bra dagar. Så ni vet.
Over and out.
Idag är en sån dag då allt kommer, precis allt.
Jag vantrivs med mitt liv SÅ hårt, med vad jag har åstakommit, med vad jag gör på dagarna och med vad jag har blivit för person.
För det första har det slagit mig hur svårt jag har att hålla kontakten med folk, familj, vänner och arbetskamrater. Är jag verkligen så hemskt komplicerad att umgås med?
För det andra mår jag så jävla dåligt över mitt utseende. På senaste har jag bara gått upp och upp i vikt, jag kan knappt ha mina kläder längre vilket resulterar i att jag går runt i jävla leggings hela dagarna, som är bland det fulaste jag vet. Jag skämms så fruktansvärt för hur jag ser ut, jag tänker på det hela tiden, när jag går till jobbet, affärn eller bara från mitt skrivbord till lunchrummet på jobbet. Jag kan bara tänka mig vad folk tänker, en människa med NOLL jävla självdiciplin som bara låter det gå utför. Jag kan inte se en film utan att tänka på det, inte höra en låt eller läsa en tidning utan att fundera. YTAYTAYTA.
Jag tänker på asien, och jag känner att jag vill inte åka. Hur fan ska jag kunna gå runt där och försöka dölja min kropp i kläder när det är 30-40 grader? Detta är pretty much skälet till att jag skjuter upp resan, har inte vågat sagt det förrän nu bara, visst jag behöver mer pengar men jag hade inte tvekat en sekund på att åka om det inte var för allt detta.
I kanske 7-8 år nu har jag nog inte visat mig ute med bara ben mer än bland nära & kära. Mina ben är fan värre än nån 80årig gammal kärring med åderbråck, min värsta skräck är att visa mig i shorts eller kjol, utan strumpbyxor och liknande, och allt detta skit påverkar mig så jävla mycket.
Jag skämms över mitt höga hårfäste, mina stora händer/fötter, bröst, mage, jag skämms verkligen över ALLT.
Senaste veckorna har jag börjat få alltmer finnar, nu snackar vi runt munnen, kinderna, hela pannan osv. Vad gör några sketna finnar kan man kanske undra, grejen är att visst, jag har alltid varit stor och så, men ofta fått höra att jag har fin hy, och kanske är det därför det tar så hårt på mig.
Jag har bra självkänsla (okej, allting är relativt), jag tror på mig själv och jag ser mitt värde, men när det kommer till självförtroende är det katastrof. Jag skulle göra vad som helst för att få vara normal, kanske 170 lång och ha en normal jävla tjejs utseende. Jag vill inte sticka ut, vara längst, störst osv. Vet inte hur ofta jag tänker det, "Bara för en dag.."
Det här är inget pitty inlägg, jag vill inte ha någon sympati eller ens förståelse, jag vill bara förklara varför jag är som jag är. Varför jag är omständig när det kommer till att hitta på saker, varför jag inte bara kan dra ut och hitta på något sådär. Vad ska jag ha på mig? Vad kommer folk tycka när dom ser mig? Kommer jag måsta vistas bland mycket folk? Kommer jag måsta skämmas? Nu menar jag inte komplicerade saker utan sånt som alla tar förgivet, ut och åka båt, bil, gå ut och käka osv.
Det hela är så jävla SJUKT! I grund och botten är jag en social människa, jag älskar att vara spontan och att umgås med folk, mycket hellre det än att sitta hemma. Många gånger tvingar jag bara bort allt detta skit och går ut och har hur kul som helst, men på senaste har det blivit svårare.
Jag orkar inte sminka mig inför jobbet längre, knappt ens kamma håret eller ta på mig något jag tycker är fint. Jag tar på mig det enda jag kan ha nu förtiden i garderoben och undviker spegeln påvägen ut.
Jag känner mig fucking fångad i nån ful jävels kropp!
Allt enkelt, vardag som fest, allt innebär ångest.
Jag känner mig begränsad, av mig själv, och det gör mig så fruktansvärt frustrerad.
Pheww.. Snacka om skönt att få spotta ut sig allt.
Vartenda ett av orden stämmer, dock ska de läsas med en stor nypa salt då jag idag som sagt bara har en dålig dag. Gissar att det beror på PMS eller något annat jävulskap. Sen jag började äta pencillin efter pencillin så har min kropp inte direkt reagerat som den ska. Inget är som det ska, ena dagen tror jag att jag är gravid medan jag andra dagen får hoppa på ett nytt pencillin för en ny urinvägsinfektion. Åh cry me a river det är verkligen inte lätt att vara jag nu alltså! Haha ush nej, nu har det samlats alltför mycket självömkan och tankar i ett och samma inlägg, vilket är bland de värsta jag vet så jag ska sluta. Som sagt vill jag inte att någon ska tolka detta som ett rop på uppmärksamhet eller fiskande efter komplimanger, och just av den anledningen stänger jag av kommentarsfunktionen på det här inlägget.
Jag skriver för min egen skull, och till viss del för att de jag umgås med ska förstå.
Och, än en gång tåls det att poängtera, det är inte fullt så illa som det låter. En dålig dag av många annars så bra dagar. Så ni vet.
Over and out.
Kommentarer
Trackback