Storbloggarn här då! Eller.. inte.

Sitter hemma hos Isa, somnade i soffan här igår efter en sjukt rolig utekväll. Dock är de inte pga den eller alkohol som jag har ångest. Den egentligen anledningen stavas A s i e n.
Fan, jag förtränger resan hela tiden, jag vill inte planera eller ens tänka tanken på att det bara är 3 veckor kvar. Jag har pratat med många och ju verkligare de blir, ju räddare blir jag. Jag är så sjukt rädd, åka ensam till asien?? vad tänkte jag med?
Alla jag sagt de till, framförallt vuxna, har sagt att jag inte är riktigt klok och då jag förut skrattade bort deras oro sitter jag här idag och känner hur allt kommer ikapp mig.
Blåögda och alldeles för godtrogna jag, ensam flera hundra mil hemifrån?
-Hej, du ser trött ut vill du ha skjuts? jag vet de allra bästa hotellen. Här ta lite läsk att kyla dig med på vägen också!
-Åh men gud vad gulligt, vad vänliga människor det finns!
Ungefär så.

Jag vill inte åka längre, och jag skäms för att säga det. Skäms för att tappa ansiktet, att än en gång inte fullfölja mina drömmar, att ge människor en anledning till att säga "vad var de jag sa.."

Eller vill och vill. Klart jag vill åka, vem vill inte åka utomlands och fly vintern? Jag vill bara inte nu, inte på det här sättet. Jag har varit utanför norden 3 gånger i mitt liv, och då pratar vi grekland eller bulgarien på 1 veckas charter, och båda ställena i sällskap av mina föräldrar. Klarar jag då, kim maria engström, en helt ny världsdel, på egna fötter, i flera månader? Sen att min reskassa inte ens är häflten av vad den var planerad att vara gör ju inte direkt saken bättre heller.

Jag har alltid drömt om att resa, och detta är något jag sett fram emot så länge jag kan minnas. Jag är bara rädd, och jag har sån fruktansvärd ångest. Inte lite resfeber, utan ren och skär jävla ångest.

Till och från funderar jag på att skjuta upp resan, och att bara ens tänka i dom banorna gör mig gladare. Samtidigt kan jag bara inte banga en gång till, vad är jag för feg och misslyckad person?
Jag skulle kunna åka bara för prestigen, och slippa veta att det alla hela tiden trott om mig och detta stämde.  Kanske funkar det fram till att jag sitter på flyget, men vad händer när jag kommer fram? Står ensam på en flygplats i bangkok och inser att jag åkt bara för att bevisa något? För andra, eller egentligen bara för mig själv.

Lyxproblem, jag vet. Men ändå. Fan.