Jag har tänkt på en grej rätt mycket, speciellt senaste tiden. När jag säger vad jag tycker om vissa saker så är det väldigt många som höjer på ögonbrynen både en och två gånger. Såhär är det, jag är ingen djurmänniska, och ingen barnmänniska heller för den delen. Jag är inte ens lite sugen på att skaffa barn, bara tanken på det ger mig mardrömmar, samma är det med djur. Visst, dom är söta när dom är liten, och dom har väl sin charm men mer än så kan jag bara inte se.
Jag är en sån människa som har otrolig empati för mina medmänniskor, men såfort dte kommer till djur eller m'nniskor vet jag inte riktigt hur jag ska betee mig, självklart kan jag bli spådär puttinuttig som alla är, men det känns inte äkta.
Det finns såklart undantag, tex min hund troy som jag växte upp med, han kände jag otrolig empati för och det var äkta, samma med clint min systerson eller om nån i min närhet har barn. Annars förstår jag helt ärligt inte alls tjusningen med varken barn eller husdjur.
Det finns människor som ibland blir arg på mig när jag säger detta eller bara helt och hållet dumförklarar mig, men det man måste förstå är att för mig är det lika självklart att inte tycka om barn som det är för alla andra att älska dom.

Jag kommer från en stor familj och jag är yngst, kanske är det därför, att jag aldrig haft småsyskon eller liknande att "ta hand om".  Hursomhelst, jag tror familj är VÄLDIGT viktigt här i livet, men som sagt har jag svårt att se mig själv med barn. Dock vet jag också att det antagligen är en åldersgrej, att jag i framtiden kommer se det där underbara som alla andra ser, och antagligen sitter jag där med 5 ungar, hus, hund och volvo. Med handen på hjärtat så hoppas jag att det ser ut så.
Det jag ville säga är bara snälla, döm inte mig, bara för att jag tycker olika än er. Jag dömer aldrig någon som skaffar hund, eller barn (om det då inte är en väldigt opassande situation, iof, vem är jag att doma det? men ja ni förstår.), jag blir bara glad för deras skull. Jag vet att för många är jag helt störd, men acceptera bara det och inse att det faktiskt finns andra saker i livet jag kan glädja mig åt istället, sålänge. Alla är vi olika, även när det kommer till sånt här.